I hjärtat av Eldergate, där dimman aldrig verkar vila, vandrar de modiga och de dåraktiga sida vid sida. Fångmistskvarteren, en plats där tiden verkar mjukas upp och sväva i det förflutna, lockar både alkemister och mystiker, för dem som kan höra dess viskningar påstås känna stadens uråldriga puls.
En av dem som vågar sig in i kvarterets labyrint av skuggor är en ung lärling, vars andetag syns som små moln i den kyliga luften. “Låt dimman leda dig,” hade mästaren sagt, “men glöm aldrig att den bär på minnen av de förlorade.” Han ser sig om, som om något gammalt vakar över honom, och känner plötsligt en viskning smeka hans öra. Det är en hemlighet han inte kan förstå, men som han svär att en dag avslöja.