Här är bilden inspirerad av Erevan Shadowgleams bakgrundshistoria, som fångar ögonblicket för hans djupa upptäckt under det uråldriga världsträdet, omgiven av den mystiska energin i Eldritch-skogen. Den här bilden förkroppsligar Erevans resa från ädel härkomst till en mästare på skuggor och mystisk kunskap, som står som en bro mellan den naturliga världen och magins dolda världar.
I de beslöjade djupen av Eldritch-skogen, där trädkronorna väver en gobeläng av evig skymning och uråldrig magi surrar genom luften som en viskad hemlighet, föddes en alv vid namn Erevan Shadowgleam. Han var en uråldrig och ädel släkt, ättlingar till själva skogen, tycktes det, med själar sammanflätade med naturens innersta väsen. Ändå slog Erevans hjärta till en egen rytm, en melodi som inte talade om lugn och enighet, utan om nyfikenhet, list och en rastlös själ som längtade efter det okända.
Erevan växte upp under Eldritchs grenar, och hans ungdom präglades av en omättlig nyfikenhet på världen bortom skogens skyddande famn. Han var snabb i fötterna och skarp i sinnet, egenskaper som gjorde honom omtyckt av sina släktingar men som också skilde honom från mängden. Där andra såg harmoni i den eviga vaksamheten över sina heliga lundar, såg Erevan en bur av löv och traditioner. Han sökte spänningen i jakten, lockelsen i dolda sanningar och förförelsen av förbjuden kunskap.
Vändpunkten kom i skenet av en blodmåne, när Erevan snubblade över en uråldrig grimoire gömd i Världsträdets rötter – ett träd som sades vara lika gammalt som tiden själv, med sina grenar som höll upp himlen och sina rötter som grävde sig in i de dödas riken. Denna lunta, inbunden i skuggor och viskad att den skulle vara skapad i en tid då världen ännu var ung och vild, talade om vägar till makt genom list och undanflykter, om riken bortom och de hemligheter de innehöll. Erevans öde var beseglat; Han vandrade den mindre upptrampade stigen, där skuggor härskade och den raka vägen bara var ett dovt sken.
Erevan avvisade kallelsen att bli skogens väktare och tog på sig skurkens mantel. Han vågade sig ut i världen utanför, beväpnad med den mystiska kunskapen från grimoire och en naturlig förkärlek för smygande och bedrägeri. Hans resor tog honom från de myllrande människostäderna, med sina höga spiror och klapprande marknadsplatser, till de ödsliga ruinerna av bortglömda civilisationer, där vålnader viskade om förlorad ära. Erevan blev skuggornas mästare, en viskning i natten som talade om en gestalt som var insvept i den gamla världens mysterier, alltid sökande, alltid lärd.
Men trots alla hans vandringar och alla hemligheter som avslöjades, förblev Erevans hjärta alltid knutet till Eldritch-skogen. Han vandrade på den hårfina linjen mellan ljus och mörker och tillhörde inte någondera, en väktare inte av platser utan av själva balansen. Hans berättelse blev en legend, en saga som viskades runt lägereldar och sjöngs i maktens korridorer – en skurkaktig alv som dansade med skuggor men ändå vandrade i ljuset, en bro mellan världar som aldrig var menade att mötas.