Bakgrunden:
Skuggornas belägring var inte bara en kamp om territorium, utan en strid om hopp, överlevnad och frihet. Lasteveng, en gång en symbol för styrka, blev en isolerad ö av ljus i ett hav av mörker. Den treåriga belägringen blev en prövning för alla – både för soldater och civila.
År 1: Skuggornas framryckning
När Drakthorns mörka arméer först siktades i horisonten var det som att nattens skuggor hade tagit fysisk form. Svartklädda krigare och demoniska skuggvarelser fyllde dalen. I spetsen red General Kaelvar, en fallen krigare fördärvad av Drakthorns magi, vars blick kunde frysa blodet på avstånd.
- Första anfallet: Vid gryningen på vinterns första dag attackerade Drakthorns styrkor huvudporten. De använde belägringstorn och massiva murbräckor, medan magiker skickade mörka projektiler mot murarna. Kapten Edran, en ung men lovande mänsklig officer, ledde en grupp bågskyttar som med precision eliminerade belägringstornens besättningar. Trots framgången förlorade Edran många män den dagen, inklusive sin yngre bror, vilket bröt hans hjärta men stärkte hans beslutsamhet.
- Maribels ledarskap: Drottning Maribel själv deltog i striden från murarna, klädd i en rustning inristad med Vidari-runor. Hennes strategiska briljans visade sig när hon beordrade användningen av fallgropar fyllda med spetsiga pålar, vilket saktade ner fiendens framryckning. Hennes närvaro inspirerade soldaterna, och varje gång hon höjde sitt svärd ropade de hennes namn.
Trots Lastevengs försvar lyckades fienden bygga en permanent belägringsring runt staden. Ingen kunde komma in eller ut.
År 2: Hungerns grepp
Det andra året var en långsam nedbrytning av kropp och själ. Drakthorn bytte strategi och försökte svälta ut Lastevengs invånare.
- Svältens grymhet: De en gång välfyllda förråden tömdes snabbt. Barn och äldre var de första som drabbades. Elia, en 10-årig flicka, blev en symbol för hopp när hon, trots svälten, smugglade ut sig själv från staden för att samla rötter och bär i skogen. Hon blev en legend efter att ha undkommit skuggväktarna flera gånger, men till sist försvann hon spårlöst.
- Sabotage: Skuggsvärmarna smög in i staden nattetid. Mystiska figurer syntes vid brunnar, och snart blev vattnet förgiftat. Rykten om förrädare spred sig. Maribel tvingades agera resolut och lät arrestera flera misstänkta, vilket orsakade spänningar i staden.
Vid murarna var kampen oavbruten. Skuggväktarna, massiva demoniska varelser med händer stora som dörrar, attackerade murarna. En av dem lyckades skapa en spricka i den västra muren innan den dödades av Kalora, en dvärgisk smed, som kastade sig från muren med en exploderande alkemisk laddning.
År 3: Stormens vrede
Det tredje året markerade en vändpunkt. Med folket på bristningsgränsen återvände Vidari-alverna med Vildmarkens Hjärta.
- Maribels räd: Trots sin svaghet ledde Maribel flera nattliga räder för att skada fienden och samla förråd. Under en av dessa operationer konfronterade hon General Kaelvar och sårade honom allvarligt, även om hon själv blev allvarligt skadad. Hon återvände till staden, haltande men triumferande, och hennes återkomst fyllde folket med nytt mod.
- Alvernas återkomst: Våren det tredje året marscherade Vidari-alverna in genom en hemlig väg i bergen. De bar med sig Vildmarkens Hjärta, en kristall fylld med skogens livskraft. Den placerades i stadens mitt och började sprida en grönskimrande aura, som stärkte försvaret och skrämde fienden.
Slutstriden:
Stormen började vid gryningen, då mörka moln samlades över Lasteveng som ett omen om den kommande förödelsen. Himlen färgades av elektriskt ljus när blixtar, styrda av Vidari-alvernas urgamla magi, slog ner med en våldsam precision. Fiendens belägringstorn brann som gigantiska facklor, deras träkonstruktioner spräckta av den himmelska elden, och röken steg mot skyn i svarta pelare.
Jorden började skälva som om själva berget levde. Under skuggarméernas fötter sprack marken, och ur djupet växte vinstockar täckta av taggar vassa som dolkar. De slingrade sig kring skuggväktarnas massiva lemmar och slet dem i stycken. Skriken från de demoniska varelserna blandades med åskans dova muller, en kakofoni som fyllde dalen och fick fiendesoldaterna att tveka i sin framryckning.
I kaoset trädde General Kaelvar fram, hans rustning av mörk metall täckt av glödande runor som sprackle av Drakthorns kraft. Han höjde sitt enorma svärd, dess egg sprucken av ondskefull energi, och ledde ett sista desperat anfall mot Lastevengs murar. Hans röst, förvrängd av mörk magi, ekade över slagfältet: ”Inget ska stoppa skuggans triumf!”
Men precis när Kaelvar och hans personliga vakter nådde murens fot, slog en ensam blixt ner från himlen. Den träffade honom med en sådan kraft att marken exploderade i ett inferno av ljus och eld. Hjärta, som låg gömt i fästningens innersta kammare, hade reagerat på hans närvaro och frigjort en del av sin kraft. När ljuset bleknade stod endast en krater kvar där Kaelvar hade varit, hans fall bröt fiendens sista rester av mod.
På muren stod Drottning Maribel, blodig och utmattad men oförtröttlig. Hon höjde sitt svärd och ropade: ”För Lasteveng! För friheten!” Hennes ord fyllde försvararna med ny styrka, och de störtade ner från muren för att möta de sista fienderna. Fiendens led var brutna, och skuggarmén skingrades, lämnar sina döda och försvunna ledare bakom sig.
När stormen slutligen lade sig, låg slagfältet stilla, täckt av spillror och aska, men också av de gröna vinrankorna som hade räddat staden. Slutstriden blev en legend, en symbol för både människors och alvers oböjliga vilja att stå emot mörkret.
Maribel, svag efter år av strider, hunger och ständig vaksamhet, samlade sina sista krafter för att leda motanfallet. Klädd i sin nu slitna men fortfarande lysande runristade rustning, stod hon i spetsen för sina trupper vid den stora porten. Hennes svärd, Vidskär, glödde med en svag grön skimrande aura från Vildmarkens Hjärta, som om det delade hennes beslutsamhet. Med ett kraftfullt rop – ”För Lasteveng, för friheten!” – kastade hon sig in i striden.
Soldaterna följde henne, inspirerade av hennes mod, och med en kraft som trotsade deras utmattning pressade de fienden bakåt. Maribel högg sig fram genom skuggvarelser och förslavade krigare, hennes svärd dansade som en blixt genom mörkret. Ingen kunde stå emot hennes beslutsamhet, och skuggarmén, redan försvagad av stormens raseri, började brytas isär. Men när hon trängde djupare in i fiendens led, kände hon en iskall närvaro. En tyngd av ren ondska föll över slagfältet.
Framför henne steg Drakthorn själv fram, hans långa mantel fladdrade i de sista vindarna från stormen. Hans ögon brann med en eld från ett annat plan, och hans magiska stav, Skuggpelaren, pulserade av mörk energi. Han log, ett uttryck av både förakt och nyfikenhet, när han mötte Maribel. ”Så detta är den som står emot mig,” sa han, hans röst ekande som mardrömmar i mörker. ”Du är modig, Drottning. Men detta är din sista stund.”
Maribel tvekade inte. Hon lyfte Vidskär och rusade mot honom, deras vapen möttes i en explosion av ljus och skugga. Kampen som följde blev senare beskriven som en dans mellan ljus och mörker. Maribel rörde sig med en smidighet och kraft som trotsade hennes utmattning, varje hugg och slag fyllda med styrkan från hennes övertygelse. Drakthorn kontrade med mörk magi och skicklighet, hans stav sköt ut projektiler av svart eld medan hans svärd svingades med dödlig precision.
Trots sin styrka insåg Maribel snabbt att hon inte kunde besegra Drakthorn ensam. Men hon behövde inte vinna – hon behövde bara hålla honom tillbaka. Med ett sista kraftfullt slag bröt hon igenom hans gard och sårade honom över bröstet. Drakthorn skrek av smärta, hans blod – svart som tjära – rann över marken. ”Detta är inte över, Maribel!” vrålade han och slog sin stav i marken. En portal av skuggor öppnade sig bakom honom, och innan Maribel hann slå igen, försvann han in i mörkret.
Med Drakthorns försvinnande föll fiendens styrkor i kaos. Hans kontroll över de förslavade krigarna bröts, och många av dem släppte sina vapen och föll till marken, chockade och fria för första gången på flera år. Skuggväktarna försvann i ett moln av svart dimma, och de kvarvarande soldaterna flydde i panik.
Maribel stod ensam på slagfältet, omgiven av tystnaden efter stridens slut. Hon höll sig uppe med hjälp av Vidskär, dess svaga glöd som en påminnelse om vad de hade uppnått. När hennes soldater samlades runt henne, sjönk hon till marken, hennes styrka äntligen uttömd. ”Vi har vunnit,” viskade hon med ett svagt leende. Men det var sista gången någon hörde hennes röst.
Efter stridens slut fördes Maribel tillbaka till fästningen, men hon försvann mystiskt kort därefter. Vissa säger att hon offrade sig för att binda Vildmarkens Hjärta permanent till Lastevengs försvar, medan andra tror att hon steg in i skogens djup, kallad av naturens andar. Oavsett vilket lever hennes minne kvar i varje hörn av staden, och hennes namn vördas som symbolen för mod, uppoffring och hopp.
Efterdyningar
När dammet lagt sig fanns bara ruiner kvar av både staden och fiendens arméer. Drottning Maribel försvann mystiskt kort efter stridens slut, och många tror att hon gav sitt liv för att binda Vildmarkens Hjärta till Lastevengs skydd. Hennes namn blev heligt, och hennes svärd placerades i stadens centrum som en symbol för motstånd.
De överlevande började återuppbygga staden. Kapten Edran, nu en veteran med grånade tinningar, svor att skydda Lasteveng för evigt, medan Kaloras namn ristades in på stadens västra mur som ett evigt minne.
En levande legend
Skuggornas belägring är mer än historia för Lastevengs folk – det är en påminnelse om deras förfäders mod och deras egen styrka att stå emot alla prövningar. Runorna på stadens murar lyser fortfarande svagt, som om de minns stormens vrede och Maribels sista kamp.